Är ledarskap medfött eller något man lär sig?

En fråga som upptar många som tänker på ledarskap är om ledarskap är något medfött eller om det är något man kan lära sig. Är vissa födda till att leda? Kan vem som helst lära sig att bli en bra ledare? I denna artikel ges några beskrivningar av de mest framträdande hållningarna för respektive sida.

Den stora mannen och medfött ledarskap

Teorier om ledarskap tar sin början på ett tydligt sätt under andra halvan av 1800-talet. Då utvecklade filosofen Thomas Carlyle 'Great man theory' där han menar att historien är full av berättelser om stora ledare. Detta måste de ha varit därför att de hade överlägsna fysiska och mentala förmågor.

Två grundantaganden om 'great men' är att:

De har vissa drag/egenskaper/förmågor som är medfödda och att dessa egenskaper gör att de lämpar sig att leda andra.

De tar plats, och kliver fram, i en tid när ett ledarskap baserat på just deras egenskaper behövs.

Här startar en stark tradition som menar att ledarskap är medfött. Oavsett vad som behövs i samtiden så är det medfödda egenskaper som lyfts fram.

Under första halvan av 1900-talet har 'trait theories', som är betyder egenskapsteorier eller personlighetsteorier, ett starkt grepp om ledarskapsforskning och synen på ledarskap. Även om detta synsätt har utmanats från många olika håll sedan mitten av 1900-talet har många lekmän en uppfattning att ledare har vissa egenskaper.

Exempel på medfödda egenskaper är intelligens, att vara utåtriktad och längd. Det finns tankar på att ledare ska vara mer intelligenta än sina följare. De är ofta karismatiska och tycker om att prata, d.v.s. är utåtriktade. Det visar sig också att ledare oftare är över meddellängd än medel och under medel. Vi accepterar alltså att se upp till en ledare även i fysisk mening.

Ledarskapsförmågor och att lära sig leda

År 1955 publiceras en artikel av Robert Katz som menar att man som ledare behöver vissa förmågor (eng. skills) och att dessa går att lära sig. Han kallade dessa huvudförmågor för tekniska förmågor, interpersonella förmågor och konceptuella förmågor. Därmed har ett starkt argument emot medfödda förmågor lagts fram. Det går att lära sig bli en ledare.

Två av historiens främsta ledarskapsforskare, John Adair och Warren Bennis, har båda starkt argumenterat för att ledarskap är något man kan lära sig. Man kan utveckla sitt eget ledarskap och lära av andra.

Det finns många ledarskapsforskare och framträdande konsulter som är emot idén att man föds till ledare. Av de teorier och modeller som tar tydligast avstånd ingår kompetensmodellerna. Det finns ett flertal som lyfter fram värdefulla kompetenser som man behöver lära och utveckla för att leda. Robert Katz modell var troligvis den första och många har utvecklats därefter.

Lite av båda?

Nu så här i efterhand är det inte självklart att personlighet och kompetens är varandras motsats. Stora delar av en personlighet kan vara medfödd men man kan också utveckla sina olika personlighetsdrag under livets gång. Alltså är det inte synonymt att tro att ledarskap är medfött om man väljer att se att ledarskap är baserat på personlighet och personlighetsdrag.

Kompetenser är något man lär sig och utvecklar men det kan mycket väl vara så att man har lättare att utveckla vissa kompetenser till följd av medfödda förmågor. Alltså kan sådant man lär sig för att leda till viss del kan bygga på medfödda förmågor.

Slutsatsen är att vi istället för att pendla mellan ytterligheter snarare hamnar i en position där man menar att ledare huvudsakligen uppstår baserat på medfödda egenskaper men mycket väl kan lära sig att bli bättre ledare eller att ledare har lärt sig ledarskap men i en mindre utsträckning har vissa medfödda egenskaper som har hjälpt dem på vägen.

Det är alltså en extrem hållning att säga att ledarskap enbart är något medfött eller enbart något man lär sig. Var positionerar du dig? Ligger du mitt emellan eller mot någon av polerna?